När jag blev omskuren
Jag föddes i en by i den kurdiska regionen i Iran. När jag var fem år beslöt mina föräldrar utan tveksamheter, att omskära mig enligt islamisk lag och sedvänjor. De körde mig till staden, inte för att vi skulle låta det ske på ett sjukhus, utan de ansåg att de kände till någon som var bättre att utföra omskärelsen. Vi for till en av våra släktingar i staden. Mannen som skulle utföra ingreppet, dök upp i rummet där vi väntade. Han var varken läkare eller sjuksköterska. Han var en person som utförde omskärelse på pojkar enligt ett traditionellt sätt. Hans verktyg var en icke steriliserad kniv och ett snöre. Mina föräldrar försökte täcka mina ögon, så att jag inte skulle se vad som skedde. De höll fast mina händer och jag försökte befria mig samtidigt som jag grät och kände smärtan i min kropp. Mannen har bundit snöret hårt kring snoppen och jag skulle titta upp i taket där det fanns en fågel, sa han och i samma stund skar han mig. Jag kunde bara skrika och gråta. Därefter hängde han en påse av ask på mig för att hindra infektion.
Dessa minnen från omskärelsen av mig är fortfarande bittra och plågsamma. Det skedde ett övergrepp på mig, min kropp mot min vilja. Nästa dag körde vi hem. Efter några timmar gick jag ut för att leka med barnen, men jag föll på marken och såret öppnade sig och blödde. Den enda medicin mot detta var asken.
Omskärelsen av mig var inte felfri och jag skulle behöva omskäras en gång till. Men jag skämdes att berätta detta för mina föräldrar. Därför bestämde jag mig för som tio-åring operera mig själv och ta bort den bit av huden som fanns kvar på ollonet. Jag visste att om jag band om snoppen hårt med ett snöre och gick så i en dag, kan det medföra att smärtan inte blir lika stor. Jag tog en vass sten för att utföra omskärelsen.
Jag fick en mindre infektion efteråt, men det läkte efter en vecka. Men den fysiska och psykiska smärtan jag erfor, kommer jag aldrig att glömma.
När jag omskar ett annat barn
År 1978 under revolutionen i Iran, hade jag tagit min högskoleexamen och jag hade undervisat några månader i en by. När jag var femton år, hade jag lämnat religionen. Det var svårt att vara ateist i Iran under den islamiska regimen så jag anslöt mig till ett parti som heter Kumele.
I partiet var vi några som hade utbildat oss till medicinska assistenter, vi kunde så pass mycket att vi kunde utföra omskärelse på pojkar.
Föräldrarna från byn där sjukhuset låg ville att vi ska omskära deras pojkar. Vi beslöt efter en dikussion med läkarna att gå med på omskärelse, inte av religiösa skäl, utan av hygiena skäl. Läkarna hänvisade till att så görs i USA.
Den första pojken vi tog in i operationssalen, var fem år.
Vi var fyra vuxna personer som inte kunde hålla fast pojken. Slutligen var vi tvugna att binda fast honom i sängen. Han grät förtvivlat och det var fruktansvärt. Jag glömmer aldrig detta, han var hjälplös och det var tortyr av pojken.
Att angripa ett försvarslöst barn på grund av religiösa, hygiena skäl utan individens samtycke och utan medicinska skäl, är ett övergrepp och intrång på barnets integritet och det är oacceptabelt.
Det är inte föräldrarnas rätt att begå dessa övergrepp på barn i religionens eller sedvänjans namn. Det är att kränka barnets rättigheter.
Karim Shamohammadi