Lyckligtvis har det alltid funnits folk, hur svåra tiderna än det varit, som stått på de rättslösas sida. Tack vare outtröttliga eldsjälars långvariga ansträngningar, har barns och kvinnors rättigheter uppmärksammats mycket mer och fått en mer framträdande plats i samhällsdebatten under de senaste åren. Rädda barnen återfinns bland dessa eldsjälar.
Rädda Barnens ansträngningar för att skydda invandrarbarnens intressen i allmänhet och flickornas i synnerhet, har varit ett nödvändigt och berömvärt arbete. De religiösa samfunden tillhör de grupper som Dialogprojektet har haft skäl att träffa. Meningen har varit att skapa en arena för en öppen debatt om, när barn och kvinnors rättigheter krockar med religiösa och/eller kulturella seder och bruk.
Undertecknade är alla personer som under hela sitt vuxna liv kämpat för barns och kvinnors grundläggande mänskliga rättigheter både i sitt gamla hemland och i Sverige. Vi är människor som inte ryggade tillbaka av rädsla för våra liv från mördararméers sida. Vi har varit bland de första som rakryggat stod emot uråldriga kulturella och religiösa seders och bruks intrång i barns liv och i deras integritet. Därför kändes det som en lättnad när Rädda Barnen visade sitt intresse för just dessa barn som befinner sig i en utsatt situation.
Vi har alltid varit positiva när det gäller öppna dialoger och diskussioner om de frågor som berör barns och kvinnors rättigheter.
Det var också med denna anda som vi deltog i ”Rädda Barnens” Måndagsträffar under oktober och november månad i år i Stockholm. På den senaste träffen deltog Mona Sahlin och Annika Åhnberg från regeringen respektive Rädda Barnens sida.
Det som visade sig i dessa möten var precis så som vi anade i förväg. Det senaste mötet skulle svara på frågan ”hur man ska kunna tillvarata barns och kvinnors rättigheter när det krockar med olika seder och traditioner samtidigt som man ska behålla respekten för religion och kultur”?
Frågeställningen i sig visar var skon klämmer. Det var inte någon felskrivning utan en verklighet som i åratal har rått för tusentals invandrarpojkar och flickor i Sverige där de egentligen skulle ha behandlats lika med sina infödda svenska jämnåriga.
I länder som till exempel Iran är staten och religionen en och samma. De traditionella sederna lever vidare genom statens och familjens oinskränkta rätt att göra intrång på barns och kvinnors rättigheter. Den dominerande kulturen som förvisso är makthavarnas kultur, reproduceras genom direkt våld och den totala avsaknaden av de grundläggande mänskliga rättigheterna däribland rätten att ifrågasätta staten, religionen och kulturen. I många länder får föräldrar göra nästan vad som helst med sina barn eftersom de är barnens överhuvud. Barns rättigheter i sådana länder är i själva verket lika med föräldrars rättigheter. Staten och de religiösa institutionerna där, ingår en ohelig allians mot de minstas grundläggande rättigheter och familjen blir den minsta och bredaste institutionen som upprätthåller den orättvisa ordningen.
Det är alltså sammanfogningen av religionen och staten som gör att gamla och uråldriga traditioner lever vidare och blir till starka dogmer. Ingenstans i världen har religionen av sin egen vilja blivit demokratisk, tolerant och jämställdhets ivrare mellan könen. Ingenstans i världen har religionen och de religiösa samfunden lämnat ifrån sig den politiska makten av sig själva eller gett vika för de moderna idéerna om barn och kvinnors rättigheter.
Vi vill extra mycket betona att det inte är religioner, kulturer eller traditioner som skall respekteras utan den fria rätten att vilja ha någon religion och tradition eller inte! Det är religionsfriheten vi skall värna om. Denna frihet betyder absolut inte att vi ska respektera religion, kultur eller några idéer när de kränker barns och kvinnors rättigheter. Samtidigt är det vår grundläggande mänskliga rättighet att inte tycka om vilka religioner eller politiska idéer som helst.
Det är här det grundläggande felet med kulturrelativism och den hittillsvarande policyn vad gäller det så kallade mångkulturella samhället. Regeringen, de olika myndigheterna och de etablerade institutionerna har alla utgått från respekt för invandrarnas ”kultur”, ”religion” och traditioner. Detta har inneburit ett dråpslag för invandrarbarns och speciellt flickors och kvinnors grundläggande rättigheter i Västvärlden. Det gör också att de progressiva krafterna för förändring, gränsöverskridande och framåtskridande inom själva invandrargrupperna hålls tillbaka. Istället får de konservativa krafterna vind under segel och segregationen befästes än mer.
Om vi inte ska omvärdera våra moderna dagsaktuella mänskliga fri- och rättigheter; om vi inte vill ha olika mänskliga rättigheter beroende på var man kommer ifrån eller vilken religion och kultur ens föräldrar tillhör; om vi inte ska skilja människor åt på grund av etnisk eller religiös tillhörighet, kommer vi då tvivelsutan att hamna i konflikt med olika religioner, kulturer och traditioner om vi förespråkar alla människors lika värde. Det går tyvärr inte undgå just detta!
Traditioner och religioner är för det bestående och är väldigt svåra att få med sig och att förändra till det nya. I konflikten mellan mänskliga rättigheter och dessa institutioner så är det de nämnda institutionerna som måste ge vika inte barnens eller kvinnors och flickors rättigheter. Religion måste vara en privat sak och borde ej ha något med barns liv att göra. Barnen måste skyddas från de vuxnas förkärlek till urgamla traditioner, kulturella riter eller religiösa och ideologiska påtryckningar. Barn har ingen religion eller politisk tillhörighet. De måste förbli barn och vara lika på alla möjliga plan oavsett föräldrarnas religionstillhörighet eller kulturella normer.
I ljuset av detta perspektiv har vi hela tiden försökt att vända opinionen för dessa små själar och deras rättigheter. Barn kan inte och skall inte få ansvaret att besluta om de ska ta på sig slöja eller inte, om de ska bli omskurna eller inte, om de ska få äta fläsk eller inte, om de ska få gå på sex och samlevnadslektioner eller inte, om flickor ska få umgås med pojkar eller inte. Ansvaret får aldrig vila på barnen i dessa frågor. Barn kan inte och skall inte behöva ställa sig mot sina föräldrar, bli illojal mot dem och riskera att förlora deras så behövliga kärlek! Denna konflikt med religion, kultur och föräldrar får samhället ta inte barnen. Det är samhället som måste säga ifrån när sådana krockar blir ett faktum.
Statens eller ”Rädda Barnens” får inte respektera religioner, kulturer eller olika traditioner när de kränker barns och kvinnors fri- och rättigheter. Det som båda dessa ska försvara är alla medborgarnas, och i det här fallet barnens, grundläggande mänskliga rättigheter.
Alla bokens religioner kallar de icke religiösa för ”orena” och ”utan värdighet” (Islamisk tidskrift, nr 2, år 2000, sidan 24, Visdomens Trädgård), homosexuella för ”sjuka” och ”vidriga” och kvinnor för mindre värda än män, etc. men som tur är så är det väldigt många människor som inte har respekt för dessa religiösa värderingar. Återigen respekt för religionsfrihet, rätten att välja en religion eller inte (för vuxna), rätten att tro på gud, är grundläggande och oinskränkbara rättigheter. Men dessa rättigheter för föräldrar får inte betyda ett förslavande av barnen. Pojkar måste slippa omskäras pga. föräldrarnas vidskepliga seder. Låt de få välja själva när de har fyllt sexton år och är mogna för detta beslut som rör deras egen kropp och deras tro eller icke tro! Barnens individuella rättigheter offras idag på grupptryckets altare, med hänvisning till ”kultur”.
De religiösa samfunden svarade aldrig på de brinnande och livsviktiga frågorna som ställdes vid Måndagsträffen. De smet undan väldigt lätt genom att framställa sig som ”offer”. De slingrade sig förbi de frågor som gör livet till ett helvete för många flickor här i Sverige. De tog inte avstånd för det blinda religiösa hatet mot homosexuella. De tog inte avstånd från minderåriga flickors bortgifte. Flickors mänskliga rättighet till en kärleksrelation före äktenskapet berördes inte ett dugg. Flickors rätt att delta i musik, biologi och sex- och samlevnadslektioner befattade de sig aldrig med. Att våldföra sig på oskyldiga små pojkars snoppar i namnet av ”respekt” för religion eller tradition bekom dem inte! Att låta barn få vara barn och inte föräldrars ägodel och deras religiösa och sociala experiment rörde dem inte alls.
Som sagt ville de bara framstå som offer vilka man borde tycka synd om och fatta sympati för. Samtidigt var de inte sena med att be oss som kritiserar religionen (i det fallet islam) att åka härifrån och bege oss till andra länder. Så här sade nämligen den högsta islamiska företrädaren i Sverige Abdul-Haqq Kielan, ordagrant enligt det bandade talet, till de religionskritiska i panelen:
”Trivs du inte med lagarna då finns det andra länder. Koranen säger också det om du inte kan leva i ett visst land så jorden är stor och vi kan flytta någon annanstans…”
Det märkliga var att varken statsrådet Mona Sahlin eller Rädda Barnens ordförande Annika Åhnberg, reagerade mot detta uttalande. Herr Abdul-Haqq bad religionskritikerna i panelen att packa och flytta till ett annat land om de inte trivs med de svenska lagarna som enligt honom ”respekterar religionen” och inte låter ”antiislamister” slå hål på denna den svenska statens ”respeket för Islam”! Bara för herr Abdul-Haqqs och hans många vänners kännedom vill vi tillägga att den iranska islamiska regimen inte fick oss på knä, inte ens med militära medel! Så vi kommer att fortsätta med våra outtröttliga ansträngningar för en bättre och mänskligare värld eller åtminstone en värld lika för alla utan hänsyn till religiös, kulturell och etnisk härkomst!
Undertecknade vill återigen uppmärksamma regeringen i första hand, och även Rädda Barnen, att barnens rättigheter måste stå i det främsta rummet när man beaktar olika frågor samtidigt. Barnen är de mest försvarslösa individerna i samhället. Staten och Rädda Barnen får ha vilka förhållanden och kontakter med religiösa och kulturella samfund som helst, men de grundläggande mänskliga rättigheterna, barns och kvinnors rättigheter, måste stå över allt annat. Frågan har aldrig gällt religionsfrihet eller rätten att utöva sin kultur eller sina traditioner och seder och bruk när det gäller de vuxna! Vad vi förespråkar är att barn skall slippa ta ansvar för vuxnas val och beslut oavsett om det är kulturellt, politiskt eller religiöst grundat.
Med utgångspunkt från det ovannämnda, i namn av barnkonventionen och mänskliga rättigheter, anser vi oss berättigade att kräva följande:
1- Pojkar under sexton år skall slippa bli omskurna.
2- Den islamiska slöjan är en symbol för könsdiskriminering därför skall det vara förbjudet för flickor under sexton år att bära slöja.
3- Barn har ingen religion, därför skall religiösa skolor förbjudas för barn under sexton år.
4- De redan existerande religiösa skolorna måste läggas under extra noggrann kontroll för att se om de följer den allmänna skolplanen däribland vad gäller jämlikhet mellan könen.
5- Barn måste behandlas lika oavsett var de kommer ifrån eller föräldrars religiösa eller kulturella bakgrund. När det gäller skolan skall alla barn behandlas lika förutom i rent medicinska frågor. Inga barn skall undantas från några ämnen pga. föräldrarnas kulturella eller religiösa tillhörighet.
Vad skall regeringen, myndigheter och Rädda Barnen göra för att omvandla urgamla patriarkala och reaktionära normer till moderna värderingar som inte kränker invandrarbarnens rättigheter? Eller skall vi ha det som nu; vissa normer för svenskar och andra för en del grupper av invandrare? Vi ser framemot Ert svar!
Undertecknad av:
- Soleyman Ghasemiani, Socionom, författare och chefredaktör för den kurdiska tidskriften Hana.
- Haideh Daragahi, Doktorand i engelsk skönlitteratur, Kvinnonätverket i Stockholm.
- Esmail Moloudi: Socionom, ordförande för Iranska flyktingars riksförbund i Sverige, Skolansvarig för Rädda Barnen i Göteborg.
- Parvin Kabloy, Ordförande för Kommittén för försvaret av iranska kvinnors rättigheter i Sverige.
- Mahin Alipour, Ordförande för Kommittén för försvaret av iranska kvinnors rättigheter, Stockholms avdelningen.
- Karim Shahmohammadi, Ordförande för organisationen ”Barnen Först” i Sverige.
- Sara Mohammad: Ordförande för ”Glöm aldrig Pela” föreningen.
- Asad Nodianian: Ordförande för ”Kulturella föreningen för kurder i Sverige”
- Halale Taheri: Taleskvinna för ”Barnen Först” i Sverige.